Räv- och rip-snarning

Hejsan! Idag har vi elever, och tillika ansvariga för denna hemsida, spenderat dagen i Svenstavik på kurs, där vi lärt oss grunderna i hur man snarar (fångar) räv och ripa! För mig personligen var detta väldigt intressant, eftersom jag i alla år varit väldigt intresserad av alla sorters fällfångst. Dagen började med en bilfärd på sju mil från Östersund till Svenstavik. Där mötte vi upp med kursledarna och äkta makarna Hans-Erik och Anna-Carin Johansson. Vi inledde kursen på bästa sätt (fika), för att sedan ha en teoretisk genomgång gällande lagar, bestämmelser och rekommendationer vad gäller ripsnarning. Därefter fick vi öva på att tillverka själva snarorna. Detta var, om du frågar mig personligen, ett jäkla pill, och inget jag tyckte var särskilt roligt. Men övning ger färdighet, och efter fler minuter än vad jag vill medge så hade jag fått till två godkända snaror!

 

Stålvajern skall vara av rostfritt material, 3mm tjock och minst 10cm i diameter. Bomullsnöret håller fast                                       själva snaran i klykan, som beskrivs närmare nedan.

Efter att vi alla var nöjda med våra snaror, så begav vi oss ut, och instruerades i hur ripan skulle attraheras till fällan. Knepet var att bryta av massvis med björkkvistar (fulla med knoppar som ripan gärna äter på vintern) och placera ut dessa i snön så det såg ut som ett begärligt och lättåtkommligt bete. Dessa placerades ut på rad, med öppningar där ripan kunde ta sig igenom för att beta på andra sidan. I dessa öppningar är det då tänkt att ripan skall vilja tränga sig igenom, alltså under klykan och genom snaran. När de då fastnar med snaran runt halsen så börjar de plötsligt flaxa, och vilja därifrån. Snaran hålls fast i klykan tack vare bomullstråden. Enligt kursledaren dör riporna inom några sekunder, i en kombination av strypningen som sker,knycket som ripan själv åstadkommer, och chocken.

Ett exempel på hur det kan se ut.Dock borde riset varit längre spritt åt båda hållen, samt tätare.

 

Samtliga blev examinerade av Anna-Carin, som ledde denna kurs, och efter vi ätit medhavd lunch så påbörjade vi kursen i rävsnarning. Upplägget var densamma som på förmiddagen, det vill säga en teoretisk genomgång med efterföljande diskussion om lagar, regler, bestämmelser och rekommendationer. Kursledaren i rävsnarning, Hans-Erik visade upp sin utrustning, förklarade hur fällan var uppbyggd, samt demonstrerade vad som kunde hända om fällan var felaktigt utplacerad. I bästa fall gav räven fan i att kliva i fällan, och i värsta fall , om snaran drogs åt för långt upp på benet så kunde blodtillförseln strypas, och räven kunde åsamkas onödigt lidande. Ett annat sorgligt, men ack så lätthänt scenario är att snaran fryser fast, och räven ser det som sin enda chans till överlevnad är att helt sonika gnaga av sig tassen.

Efter en intressant diskussion så begav vi oss ut för att testa på detta i praktiken. Tyvärr så hade ett lager skare lagt sig, och förhållanden var långt ifrån optimala. Men det gick iallafall ut på att placera attrappen i ett av rävens gamla spår, då räven gärna använder gamla spår för att spara energi under vinterhalvåret. Trampplattan placerades en bit ner i hålet som räven gjort med tassen, och röret som innehöll fjädern begravdes vågrätt ut från spåret. Viktigt att tänka på var att om det låg för mycket snö under utlösnings-plattan, så fick fällan problem att utlösas. Viktigt var också att verkligen snygga till snön runt omrking, och att använda plasthandskar vid all hantering av materialet, för att minimera människolukt

Detta var den typ av fälla vi instruerades i. Förankringslinan sätts fast i en meterlång pinne, som skall sinka räven i sitt försök att komma bort från platsen.

En väldigt intressant och lärorik dag var nu till ända, och jag (vi) har nu alltså tillstånd att snara räv och ripa. Värt att nämna om ripsnarning är att här i Jämtlands län får ripsnarning endast bedrivas på privat mark, alltså inte på statens mark.                                                                               

  Jag vill också ge en stor eloge till Hans-Erik och Anna-Carin som med stort tålamod och med härlig värme vägledde oss genom detta enorma ämne.

           //Rasmus Jonasson